Musiktips: Cyrille Aimée – Live

Slutet på ett framgångsrikt kapitel blir början på ett annat.
Liksom alla de bästa cliffhangers lämnar Cyrille Aimée Live publiken med en önskan om mer … men också ivrig att upptäcka vad som kommer härnäst. Vid ett typiskt livligt och engagerande liveframträdande på Le Poisson Rouge i augusti 2017, tar den mångfaldigt hyllade sångerskan ett varmt adjö till sitt långvariga kompband och ser fram emot en helt ny fas i sin karriär.

Augustiframträdandet markerade bandets sista spelning tillsammans, där de sa adjö till denna form av Aimées band samtidigt som de välkomnade ett nytt kapitel av kreativ produktion. Som alla som har följt hennes arbete under det senaste decenniet kan höra, frodas Aimée av att leva i nuet. Ingenstans är det mer uppenbart än på scenen, där hon håller publiken fast i ett järngrepp med sin charm. Kontakten med henne under tysta stunder, högljudda när det skickliga bandet svingar upp i fascinerande soloinsatser, när de med förtjusning jublar av skratt åt Aimées charmiga och udda skämt, eller när alla sjunger med i en Michael Jackson-medley, blir publiken en viktig del av den livliga showen.

Konserten som fångas här markerar slutet på en era, men tonen är festlig, inte bitterljuv. Aimées sammansvetsade band – gitarristerna Adrien Moignard och Michael Valeanu, basisten Dylan Shamat och trummisen Dani Danor – delar en lika varm och lekfull energi som alltid. Denna grupp musiker är så tajta att de en gång missade ett flyg när de satt vid gaten, så upptagna med att prata ihop sig efter bara två veckor ifrån varandra att alla fem förblev helt omedvetna om boardingprocessen och avgången! Men Aimée, rastlöst kreativ och en inbiten improvisatör – i sitt liv såväl som i sin musik – ser ivrigt fram emot nya möjligheter, nya ljud och till och med ett nytt hem. Cyrille är född i Frankrike och länge boende i Brooklyn och bor i skrivande stund i New Orleans, en spännande möjlighet inte bara för hennes allomfattande syn på musik utan för dess kulturella resonans med hennes fransk-dominikanska arv.

”Jag vill hitta nya inspirationer och en ny energi”, förklarar Aimée. ”Jag tror att man alltid måste söka längre, och det är vad jag ständigt försöker göra.” Denna sökande anda har redan lett Aimée på en häpnadsväckande mängd äventyr i sitt liv, vilket lovar otaliga överraskningar. Hon har vågat sig från att sjunga på gathörn i Europa till att blända publik på världens mest prestigefyllda jazzfestivaler; från att smyga ut för att sjunga i zigenarläger i sitt hemland Frankrike till att agera på Broadway; från att sjunga Sondheim tillsammans med Bernadette Peters till att dela sin historia i ett TEDx-föredrag; från att trotsa den ökänt tuffa publiken på New Yorks Apollo Theatre till att bli kallad en ”stigande stjärna i jazzsångarnas galax” av The New York Times. Det är anmärkningsvärt att Thelonious Monks ”Well You Needn’t”, med refrängen ”It’s over now”, inte kommer i slutet av Cyrille Aimée Live utan någonstans runt mittpunkten, vilket får henne att försäkra publiken: ”Det är inte över nu. Det är bara så låten går.” Det är ett betydelsefullt löfte när hon avslutar sin tid med bandet som hon har rest världen runt med och delat outplånliga upplevelser. Låtlistan för detta speciella framträdande (ett bland ett helt liv av speciella framträdanden) fångar det breda spektrumet av Aimées eklektiska smak och talanger. Det öppnar, passande nog, med Peggy Lees ”It’s A Good Day”, titelspåret från sångerskans debut på Mack Avenue 2014. Bandets fullständigt glädjefyllda version förstärker bara låtens optimistiska budskap. Språkbarriärerna till trots förblir Aimées ”Nuit Blanche” förtrollande även för dem som inte förstår ett ord franska. Som hon säger när hon introducerar Sidney Bechets underbara ”Si Tu Vois Ma Mère”, ”är resten upp till din fantasi”. Med ”Live Alone and Like It” återupptar Aimée sitt showstjälande framträdande från Stephen Sondheim-hyllningskonserten 2013 som hon medverkade i med Bernadette Peters, ackompanjerad av Wynton Marsalis och Jazz at Lincoln Center Orchestra, i New Yorks City Center. Hennes framförande är lika vinnande kompletterat av endast fyra musiker som det var med den kraftfulla ensemblen. På Michael Jacksons ”Wanna Be Startin’ Somethin'” blir Aimée sitt eget kompband, som loopar sångpercussion, basgångar och harmonier (med en entusiastisk assist från (Le) Poisson Rouge-publiken på handklappningar och ”yeah, yeahs”). Bandet återinträder för en fängslande tolkning av Jacksons ”Off The Wall”, vilket sänker värmen till en fängslande sjudning. ”Day By Day” exemplifierar bandets finess med mjuk swing, medan ”Three Little Words” tas i ett obevekligt, halsbrytande tempo som visar varför hon ursprungligen ville kalla bandet ”Cyrille Aimée and the Guitar Heroes” (även om Shamat och Danor levererar lika heroiska bedrifter). ”Each Day”, skriven av Aimée och Valeanu, avslutar ”dejten” på ett gripande sätt.