Slutet på ett framgångsrikt kapitel blir början på ett annat.
Liksom alla de bästa cliffhangers lämnar sångerskan Cyrille Aimée Live publiken med en önskan om mer … men samtidigt ivriga att få upptäcka vad som händer henne härnäst. Vid ett typiskt livligt och engagerande liveframträdande på Le Poisson Rouge i augusti 2017 tar den mångfaldigt hyllade sångerskan ett varmt adjö till sitt skickliga kompband och ser fram emot en ny fas i sin karriär.
Livekonserten markerade bandets sista spelning tillsammans, där de sa adjö till denna form av Aimées band samtidigt som de välkomnade ett nytt kapitel av kreativ produktion. Som alla som har följt henne kunde också här uppleva hennes glädje i att vara i en nära relation med sin publik. Ingenstans blir det mer uppenbart än på scenen, där hon håller publiken i ett fast järngrepp med sin charm. Kontakten med henne under tysta stunder, högljudda när det skickliga bandet svingar upp i fascinerande soloinsatser, när de med förtjusning jublar av skratt åt Aimées charmiga, personliga skämt, eller som när alla sjunger med i en Michael Jackson-låt a’ cappella, blir publiken en viktig del av den livliga showen.
Konserten som fångas här markerar slutet på en era, men känslan är positivt festlig, inte bitterljuv. Aimées sammansvetsade band – de utsökta gitarristerna Adrien Moignard och Michael Valeanu, basisten Dylan Shamat och trummisen Dani Danor – delar en lika varm och lekfull spelglädje på ett sätt som de alltid gjort. Denna grupp är så tajt att de en gång missade ett flyg när de vid gaten, var så upptagna med att prata ihop sig efter bara två veckor från varandra, att alla fem förblev helt omedvetna om boarding-processen och avgången!
Men Aimée, rastlöst kreativ och en inbiten improvisatör (i sitt liv såväl som i sin musik) ser ivrigt fram emot sina kommande möjligheter, sitt nya sound och till och med nytt boende. Hon är född i Frankrike men länge varit boende i Brooklyn, bor i skrivande stund i New Orleans, en spännande möjlighet inte bara för hennes allomfattande syn på musik utan för dess kulturella resonans med hennes fransk-dominikanska arv. Hon säger så här: ”Jag vill hitta nya inspirationer och en ny energi. Jag tror att man alltid måste söka längre, och det är vad jag ständigt försöker göra.”
Denna sökande anda har redan lett Aimée på en häpnadsväckande mängd musikäventyr i sitt liv med otaliga överraskningar. Hon har vågat sig från att sjunga i gathörn i Europa till att blända publiken på världens största och mest prestigefyllda jazzfestivaler från att som anonym, sjunga i zigenarläger i sitt hemland Frankrike, hon har agerat i roller på Broadway, sjungit tillsammans med artisten Bernadette Peters till att dela sin historia i ett TEDx-föredrag, hon har trotsat den ökänt tuffa publiken på New Yorks Apollo Theatre till att bli kallad en ”stigande stjärna i jazzsångarnas galax” av The New York Times.
Det är anmärkningsvärt att Thelonious Monks ”Well You Needn’t”, med refrängen ”It’s over now”, inte kommer i slutet av Cyrille Aimée Live utan någonstans runt mittpunkten, vilket får henne att försäkra publiken: ”Det är inte över nu. Det är bara så låten går.” Det är ett betydelsefullt löfte när hon avslutar sin tid med bandet som hon har rest världen runt med och delat outplånliga upplevelser. Låtlistan för detta speciella framträdande (bland ett helt liv av särskilt, speciella framträdanden) fångar det breda spektrumet av Aimées eklektiska smak och talanger. Det öppnar, passande nog, med Peggy Lees ”It’s A Good Day”, titelspåret från sångerskans debut på Mack Avenue 2014. Bandets fullständigt glädjefyllda version förstärker bara låtens optimistiska budskap.
Språkbarriärerna till trots förblir Aimées ”Nuit Blanche” förtrollande även för dem som inte förstår ett ord franska. Som hon säger när hon introducerar Sidney Bechets underbara ”Si Tu Vois Ma Mère”, ”…är resten upp till din fantasi”. Med ”Live Alone and Like It” återupptar Aimée sitt showstjälande framträdande från Stephen Sondheim-hyllningskonserten 2013 som hon medverkade i med Bernadette Peters, ackompanjerad av Wynton Marsalis och Jazz at Lincoln Center Orchestra, i New Yorks City Center. Hennes framförande är lika vinnande kompletterat av endast fyra musiker som det var med den kraftfulla ensemblen. ”Three Little Words” tas i ett obevekligt, halsbrytande tempo som visar varför hon ursprungligen ville kalla bandet ”Cyrille Aimée and the Guitar Heroes.” ”Each Day”, skriven av Aimée och Valeanu, avslutar ”dejten” med publiken på ett gripande sätt.